.
Festivalen avslutades den 5 april efter fem dagar med 11 orkestrar som spelade på fyra oliks ställen – främst krogar med källarlokaler. Talar utfallet vad gäller ekonomi och publik, talar det för en fortsättning även nästa år? Knappast vad gäller ekonomin. Publiktillströmningen? Bättre än förra året men absolut inte tillfredsställande. Men det rår vi knappast själva över. Mediernas tystad är total och den får vi nog leva med även i fortsättningen.
Peo Österholm skriver vidare (texten kommer att kompletteras med bilder) – klick här.
Vad som talar för en fortsättning är spelglädjen och engagemanget hos musikerna, de ifrågavarande krogarnas välvilliga inställning samt att det finns en yngre generation beredd att satsa på den klassiska jazzen. Tre absoluta förutsättningar.
Vad gäller ekonomin var orkestrarna utlovade 1400:- vilket i sammanhanget är en struntsumma. Till detta lades biljettintäkter. Medlemmarna i FKJ:s styrelse ska ha en stor eloge för sin insats som ”biljettexpeditörer.” Jag är beredd att göra ett nytt – och sista – försök att söka hos Stockholms kommun. Kanske man inte förstår att det är skillnad på klassisk och modern jazz och att de pengar Stockholms jazzfestival får enbart går till moderna jazztyper.
Publiktioströmningen är svår att sammanfatta. Lördagen på Källarbyn får ses som en stor framgång, fullsatt och god stämning. Men så var dragplåstret, Jesses New Orleans Band, en högklassig orkester. På några ställen var publiken alltför liten och man såg krögaren fundersamt blicka ut över lokalen. Anordnar man något som ska kallas ”festival” ska det vara kvalité. Så är det bara. Kvalitén i år var genomgående hög. Men målsättningen har hela tiden varit att få loss pengar så att vi kan engagera hel-eller halvproffsmusiker som Klas Lindquist, Ulf Johansson Werre, Erik Tengholm, Jonte Högman och liknande och då kommer utbudet att te sig lite annorlunda.
Krögarnas inställning ska vi bara vara tacksamma för. Vi missade tre tänkta kvällar på Santa Clara men vi hara bloti lovaade 3-4 som förra året om vi bara är ute i god tid. Movits är bundis med jazzen sedan flera år men fadäsen på invigningsdagen då vi blev utslängda på grund av en mer inkomstbringande privat beställning får inte upprepas. Sten Sture verkade vara nöjt om man bortser från en kväll på bara 5-6 stycken personer dök upp.
Källarbyn, som är den lokal som tar in flest åhörare, har vi myckegt bra kontakt med men detta ställe har verkar ha höga kulturella ambitioner och vill inte bara satsa på musik utan även på konstutsällningar. På samtliga nämnda ställen kan vi alltså räkna med att få komma tillbaka.